Varför reagerar ingen?

[Blue Jymyqi]

Jag vet att människor är dåliga på att gissa.

Att jag för första gången förra året sökte hjälp hos kurator vilket jag aldrig tidigare tänkt på då jag inte är den som är bekväma att prata med andra personer. Men jag visste att jag behövde det.
Sen att det avslutades på tok för tidigt och har själv inte haft kraft att ta tag i det igen. Men frågat och påpekat ett flertal gånger att jag behöver hjälp att ta den kontakten igen..

Mina vredesutbrott, lätt att tappa humöret och känslosam. Mina kommentarer om att jag hellre dör eller att jag inte bryr mig om det skulle hända mm.  Märkena på mina armar?

Det är ju mitt eget fel att jag inte berättar och är ärlig så att jag kan få hjälp. Men ändå så undrar jag ibland om det märks eller bara att mina närstående kanske inte bryr sig? Eller kanske inte orkar pga av egna svårigheter och svårt med ork mm.

Det var kvällens tankar.

[Blue Fepeby]

Jag tycker du ska försöka få kontakt med kuratorn igen. Berätta för dina närstående hur du mår och att du behöver deras hjälp för att komma vidare. Jag tror säkert att de bryr sig men de kanske inte vet exakt hur du känner därför är det bra om du berättar precis hur det är och hur du känner.

Kanske skulle du kunna skriva till kuratorn du haft tidigare eller en annan kurator. Många tycker det är lättare att skriva för att få kontakt än att ringa. De flesta ställen brukar ha kontaktformulär man kan fylla i på nätet. Kanske kan det vara lättare att skriva, då är första steget taget. Nu vet jag inte hur gammal du är men finns det någon du känner som kan hjälpa dig om du känner att du behöver hjälp med att ta kontakten?

Jag finns här om du behöver någon att “bolla” med för att hitta lösningar till kontakt.

[Indigo Qaloni]

Tycker oxå att du ska kontakta kuratorn igen. vad gäller dina närstående så kan det såklart vara en massa orsaker till att det verkar som att de inte bryr sig. nr: 1 Det kan såklart vara så att de inte bryr sig, men det är väldigt sällan så är fallet. troligen kan det bero på nr:2 De vet inte hur de ska prata med dig om detta och är rädda för att ta upp ämnet med dig. eller nr. 3 de mår så dåligt själva att de inte orkar nr: 4 att de helt enkelt går med skygglappar och inte har uppmärksammat hur dåligt du mår eller ser inte märkena på dina armar. nr: 5 ursäktar ditt beteende inför sig själva med att säga till sig själva olika orsaker till varför du har det som du har det utan att ens fråga dig om det stämmer tex: om du är tonåring, det är bara tonåren och hormoner det går över…

Men jag tror inte att de inte bryr sig. Och om de inte vågar ta upp detta med dig har det inget med dig att göra utan troligen deras egna rädslor och förväntningar.

Försök att prata med dina närstående och se hur det går, du har inget att förlora. Lycka till och ta hand om dig!